Måste samla alla...

Året var 1996 och spelet hette Pokémon. I dess ursprungliga, röd-gröna upplaga spelades det på Nintendo Game Boy, för att sedan spridas till fler format och plattformar. Vi som en gång gett oss in i Pokémon-världen förstår allvaret i seriens slogan “Gotta catch’em all”. Efter några timmars spelande är det nämligen precis det man vill göra. 

  Pokémon, med sin spelmekaniska cocktail av “samla, levla, tävla”, är fullkomligt oemotståndligt för våra stackars reptilhjärnor. Något som Nintendo än idag skördar frukten av. Pokémon-franchisets försäljningssiffror toppas endast av Mario i spelvärlden.

Människor har samlat i alla tider. Grottmänniskan samlade nötter och bär. Napoleon samlade länder. Farfar samlade frimärken. När jag var barn på 80-talet samlade vi kapsyler och hockeykort. Idag samlar vi World of Warcraft-mounts.

De flesta av oss har, eller har någon gång haft, en svaghet för någonting. Drinkpinnar, Warhammer-figurer, eller obskyra b-skräckisar. Vi känner nog dessutom någon som känner någon som känner en nästan sjuklig samlare. Någon vars hem lätt kan misstas för ett centrallager eller en soptipp.

Forskare tror att ca. 2-5% av alla samlare lider av sjukdomen samlarmani. Vart går då gränsen mellan hobbysamlare och tvångssamlare? Jo, när samlandet inte längre är en hobby, utan ett hinder i vardagen. Titta på ett avsnitt av den amerikanska teveserien Hoarders för ett exempel på detta.

Vi samlar idag av andra skäl än bara överlevnad. Status är ett sådant - en imponerande samling är identitetsbyggande och bekräftande. Eller nostalgi - vi återupplever gamla minnen med vår samling. Men allra mest bottnar samlarbeteende i nyfikenhet. Och inte den där avslappnade nyfikenheten som får oss att köpa kvällstidningen, utan en betydligt mer febrig, hetsig nyfikhet. Samlande är en jakt på allt som är nytt och potentiellt värdefullt.

Tokigt nog kan våra hjärnor utsöndra lika mycket må-bra-ämnen när vi upptäcker ett dignande blåbärssnår, som när vi hittar de matchande stövlarna och byxorna till vår Blackthorne’s Jousting Mail.

Dopamin, som detta ämne heter, har till uppgift att se till så att vi ständigt är på jakt efter sådant som får oss att må bra. Om vi inte får tag i det ser dopamin till att vi mår lite dåligt. En slags kliande rastlöshet som får oss att fortsätta jakten, till och med när det når sjukliga nivåer. Men för de flesta av oss överskuggas obehaget av de belöningsmekanismer som samlandet medför.

Många spel har verkligen tagit fasta på vår dopamindrivna lust att samla. Det kan uppfattas som manipulativt, men samtidigt så har ju spel gjort vårt samlande både smidigare och mindre skrymmande. Din fossilsamling i Animal Crossing skadar väl ingen, och det finns alltid tid till lite bekymmerslöst hobby-lootande.

Visste du förresten att samlarmani förvärras med åldern? Vi lär alltså ha många Pokémon att stoltsera med på äldreboendet.

 

Den här krönikan publicerades ursprungligen i tidningen Level.